Mellandagar

Hej!

Jag sitter just nu under en varm filt i soffan.
Julklappsboken är precis färdigläst, teet är urdrucket och smaken av pepparkakan dröjer sig kvar på tungan.
Lugnet är lika varmt och vilsamt som filten. Ögonlocken blir tunga, tankarna får löpa fritt.

Mellandagarna är verkligen inte tomma dagar.
De är tröskeldagar.
Dagar som inte ber oss prestera eller ta beslut, utan snarare stanna upp ett ögonblick till.
Efter julens intensitet, innan vardagen tar vid, finns ett mellanrum där något annat får finnas.

Det är i det mellanrummet – det vi i julkalendern Andrum kallar Mind the Gap – som vår frihet bor.
Inte i det som redan hänt, och inte i det som väntar, utan i hur vi väljer att vara just här.

En bok jag ofta återvänder till är Människans sökande efter mening av Viktor Frankl. Där formulerar han en tanke som har följt mig länge:

“Mellan stimulus och respons finns ett utrymme.
I det utrymmet ligger vår frihet att välja vår respons.I vår respons ligger vår tillväxt och vår frihet.”

Det är här ursprungstanken till Mind the Gap finns.
Att stanna i det fria utrymmet.

I mellanrummet.
På tröskeln.

Att ta sig tid att vara närvarande där, istället för att med vanans makt rusa vidare – in i nästa steg, nästa reaktion, nästa år.

En tröskel har i sig ingen riktning.
Den är varken in eller ut.
Det är vi som väljer vår relation till den. Går vi in? Går vi ut? Eller stannar vi en stund?

Ett mellanrum bär heller ingen värdering. Det är egentligen det enda det är tomt på.
Mellanrummet mellan stimulus och handling, mellan det gamla och det nya året, rymmer därför allt.
Alla möjligheter.
Allt liv.

Tröskeln är opartisk – men den är inte kall och ogästvänlig.

Den är varm och välkomnande, oavsett vad du kommer med, och oavsett åt vilket håll du väljer att gå när du väl rör dig vidare.

Kanske är det just därför mellanrummen är så viktiga.
För att de inte kräver något av oss.
De ber oss inte bli någon annan, förstå mer eller ta nästa steg.
De håller oss en stund, precis som vi är.
På tröskeln, med det vi bär, med det vi ännu inte vet.

Om du står här nu – mellan det som varit och det som ska komma – så är du inte sen, och du är inte på väg åt fel håll.
Du är på en plats som rymmer allt.
Ett andrum.
Varmt, öppet och tillräckligt.

Du behöver inte ta med dig något härifrån.
Det räcker att du var här en stund.