Att vila i kontakten
Naturen som en del av oss
Det är lätt att tala om naturen som något vi går ut i.
Som om den vore en plats skild från oss själva – något vi besöker när vi behöver vila, återhämta oss eller få perspektiv.
Men egentligen är gränsen inte så tydlig.
Andetaget påminner oss om det.
Luften vi andas finns både i oss och runt oss. Den rör sig fritt, utan att stanna vid någon skarp linje mellan kropp och omvärld. På samma sätt bär vattnet vi dricker mer än det vi ser i glaset – regn, moln, sjöar, kanske en liten källa högt uppe i bergen.
Allt är i rörelse, allt hänger samman.
När vi mjuknar i blicken och saktar ner en aning kan vi ibland känna den där samklangen.
Närvaron med det levande runt omkring oss – träden, djuren, växterna, marken under våra fötter. Inte som något främmande, utan som något bekant. Något vi tillhör.
Att vila i den här kontakten kan göra något med oss.
Den kan lindra känslan av ensamhet, av att behöva bära allt själv. Den kan påminna oss om att livet inte bara är ett individuellt projekt, utan en del av ett större sammanhang som bär – även när vi är trötta.
Naturen, haven och bergen fanns här långt före oss.
De bär erfarenhet och rytmer som sträcker sig bortom vår livstid. När vi tillåter oss att vara en del av detta, snarare än att stå vid sidan av, kan något i oss slappna av. Vi behöver inte veta eller förstå allt. Vi får lyssna.
När vi börjar uppleva oss själva som en del av naturen, snarare än besökare i den, väcks ofta också en stillsam ödmjukhet. Inte som en tanke vi måste hålla fast vid – utan som en känsla som får slå rot. Det som skadar det levande runt oss, skadar också oss. Det som vårdar och skyddar, vårdar och skyddar även något inom oss.
Kanske är det därför naturen kan kännas så läkande.
Inte för att den gör något med oss – utan för att den påminner oss om vilka vi redan är.
Du behöver inte gå långt för att möta den här kontakten.
Den finns i andetaget, i vattnet, i stegen mellan här och där. Den finns redan.
Det här är också meditation.
Små stunder som får räknas.
