När ilskan brinner – att ta hand om starka känslor

Den här texten är en del av Andrum – reflektioner i vardagen

Ilska är en av de känslor vi ofta har svårast att vara med.
Den kan kännas obekväm, skamfylld eller hotfull – både för oss själva och för andra.

Den vietnamesiske munken och läraren Thích Nhất Hạnh beskriver ilska som ett tecken på lidande. När något någon säger eller gör väcker ilska i oss, är det inte bara en reaktion – det är ett uttryck för att något gör ont.

Ofta vill vi då säga eller göra något tillbaka, i hopp om att minska vårt eget obehag. Men som Nhất Hạnh påpekar leder detta sällan till mindre lidande. Tvärtom kan det skapa en spiral där båda parter gör varandra mer illa.

Han använder bilden av ett hus som brinner.
När huset står i brand är det mest angelägna inte att jaga den som orsakat elden – utan att släcka branden. På samma sätt behöver vi, när ilskan uppstår, vända tillbaka till oss själva och ta hand om det som brinner inombords.

Det betyder inte att vi förnekar det som hänt.
Inte heller att vi alltid ska vara tysta.
Men det betyder att tidpunkten spelar roll.

Genom att stanna upp, andas och komma tillbaka till kroppen kan vi ge oss själva den omsorg som behövs i stunden. Ibland räcker det med att kliva åt sidan, känna fötterna mot marken, lägga märke till ljuset, ljuden, andetaget.

När vi möter ilskan på det här sättet – som något som behöver omsorg snarare än kontroll – kan något mjukna. Inte alltid direkt. Men över tid.

Det är inte en snabb lösning.
Det är ett sätt att ta hand om lidande, steg för steg.

Det här är också meditation.
Små stunder som får räknas.