Hela livet – vad betyder det egentligen?

Jag får ibland frågan:

Varför heter ditt företag Hela Livet?
Arbetar du med healing?
Vad är det som ska “helas”?

Och jag förstår frågan.

Men för mig har betydelsen alltid primärt varit en annan.

När jag startade mitt företag var namnet självklart.

Hela Livet

För att det är precis det jag upplever att vi längtar efter och samtidigt så ofta rör oss bort ifrån.

Vi lever i en tid där mycket handlar om att förbättra, optimera och utveckla oss själva.

Och det finns något fint i det.

Men det finns också en risk: Att vi börjar sortera i oss själva.

Vi lyfter fram det vi tycker om.
Det som fungerar.
Det som är “rätt”.

Och så dämpar vi det andra.

Det som känns för mycket, för lite, för annorlunda.
För svårt.
För mänskligt.

Och någonstans där uppstår en inre splittring.

Min övertygelse är att ett medvetet och hållbart liv aldrig handlar om att bli mindre människa.

Utan om att bli mer.

Att låta mer av oss själva få finnas med.

Inte bara det ljusa och enkla utan också det som skaver, det som känns, det som ibland gör ont.

Vi längtar ofta efter ett liv utan friktion. Men ett mänskligt liv innehåller också det. Ofta är det friktionen som får oss att röra oss mot tillväxt och förändring.

Och kanske är det därför viktigt att se att det inte är något som ska bort utan något som behöver få en plats.

Thich Nhat Hanh skriver i sin bok No Mud, No Lotus att lotusblomman behöver dyn för att växa.

Den kan inte slå rot på marmor.

Jag har i en tidigare period av mitt liv försökt leva mitt liv på marmor.

Jag var högpresterande och högkänslig.
Perfektionist.
Med en inre kritiker som aldrig tog semester.

Det ledde till att jag till slut inte orkade längre.

En sjukskrivning.
En kropp som sa ifrån.
Ett liv som inte längre gick att hålla ihop med vilja.

Ingenting jag gjorde var tillräckligt…för mig själv.

Idag kan jag se tillbaka på den tiden med en annan blick.

Inte med hårdhet.
Utan med omsorg och värme. Med förståelse.

För jag ser en del av mig som gjorde sitt allra bästa.

Som trodde att perfektion var vägen till trygghet.
Till värde.
Till att få höra till.

Men som samtidigt missade så mycket. Så mycket glädje jag inte lät mig uppleva.

Jag tänker ibland på alla konserter jag spelade under den tiden.

Hur jag efteråt kunde få fina ord, uppskattning, värme men ändå bara minnas det som kunde bli bättre.

Det är något som händer med oss när vi börjar leva så.

Vi förlorar kontakten.

Inte bara med glädjen.
Utan med oss själva.

För mig betyder Hela Livet att allt ska få vara med.

Inte att allt alltid känns bra.
Inte att vi ska fastna i det svåra.

Men att inget i oss behöver gömmas undan för att vi ska få finnas.

Tomas Tranströmer skriver i dikten Romanska bågar:

“Skäms inte för att du är människa, var stolt!”

Visst finns något djupt befriande i det?

Att vi inte behöver bli någon annan.

Att vi inte ska förfina bort det mänskliga.

För i oss ryms allt.

Valv på valv.

Och kanske är det först när vi slutar dela upp oss själva som något annat kan börja falla på plats.

En djupare form av närvaro.
En annan sorts klarhet.
En kontakt som inte bygger på att vi är perfekta utan på att vi är hela.

Det är där jag arbetar.

Och det är där något nytt just nu håller på att ta form.

Inte som en väg bort från livet.

Utan som ett sätt att leva det, mer fullt ut.

Hela livet.

Healingen då?

Ja, jag tror att det naturligt startar en resa mot insikt, balans och ett hållbart, ofta mer hälsosamt liv när vi slutar dela upp oss själva i bitar. När vi stannar upp, lyssnar och tar hand om våra djupt liggande behov.

Det var vad som hände för mig.