Från överväxel till kontakt – en mjuk bromssträcka in i sommaren

Förra helgen hade jag två lediga dagar framför mig.

Jag hade längtat efter dem länge.

I huvudet fanns en lista av saker jag ville göra. Trädgården behövde lite kärlek. Några kreativa projekt hemma väntade på att bli påbörjade. Jag såg fram emot tid med familjen och möjligheten att bara få njuta av försommaren.

Jag vaknade på lördagsmorgonen full av energi.

Och satte igång med allt.

Samtidigt.

Lite här. Lite där. Ett projekt avlöste ett annat. Jag kom på saker jag glömt, bytte spår, började om, fick nya idéer och följde dem också.

På lördagskvällen låg jag på soffan och funderade på vad som egentligen hade hänt.

Nästan ingenting var färdigt.

Allt var påbörjat.

Och jag tror inte att jag är ensam om den upplevelsen.

Vi lever i en tid där många av oss är vana vid att hålla ett högt tempo. Vi planerar, organiserar, löser problem, håller många bollar i luften och navigerar mellan arbete, familj, relationer och vardagens alla måsten.

Det är inte konstigt att kroppen lär sig detta tempo.

Det är inte konstigt att hjärnan blir skicklig på att vara i rörelse.

Men så kommer semestern.

Och då händer något märkligt.

Plötsligt ska vi vila.

Vi ska njuta.

Vi ska läsa böckerna som väntat hela året.

Vi ska träffa vänner, resa, umgås med familjen, bada, vara ute i naturen och samtidigt återhämta oss från ett helt års arbete.

Många av oss har till och med en plan för hur vi ska vila.

Och där någonstans börjar det bli lite komiskt.

”Vad ska du göra på semestern?”

”Ingenting. Bara vila.”

Som om vilan vore ännu en aktivitet att genomföra.

Ytterligare något att lyckas med.

Bakom längtan efter återhämtning gömmer sig ofta samma drivkraft som följt oss resten av året. Vi försöker prestera även vår ledighet.

Och när vi inte lyckas varva ner direkt kan det kännas som om det är något fel på oss.

Men tänk om det inte är det?

Tänk om problemet inte är att vi är dåliga på att vila.

Tänk om problemet är att vi försöker stanna från hundra till noll utan bromssträcka.

Ingen skulle bli förvånad om en bil protesterade mot en sådan tvärnit.

Ändå är det precis det vi förväntar oss av oss själva.

Vi går från möten, deadlines och fulltecknade kalendrar till en solstol och undrar varför tankarna fortfarande snurrar.

Vi byter miljö men tar med oss samma tempo.

Samma vanor.

Samma inre rörelse.

Och kanske är det därför så många känner att livet bara pågår.

Inte för att livet saknar innehåll.

Utan för att vi själva inte riktigt hinner vara med i det.

Jag ser samma mönster hos människor som längtar efter mer närvaro, intuition och kontakt med sin inre vägledning.

Vi anmäler oss till en yogaklass eller en meditationscirkel för att hitta lugn.

Vi längtar efter stillhet.

Och möter istället ett myller av tankar.

Listor.

Oro.

Planering.

Gamla minnen.

Nya idéer.

Allt det där som redan fanns där under ytan men som vi kanske inte lagt märke till eftersom tempot varit så högt.

Det första vi möter i stillheten är ofta inte lugnet.

Det första vi möter är rörelsen.

Och det är helt naturligt.

Vi har tränat vissa delar av oss själva länge. Vi har blivit skickliga på att tänka, analysera, planera och prestera.

Men förmågan att stanna upp, lyssna inåt och vara närvarande behöver också få tränas.

Inte som ännu ett projekt.

Utan som ett sätt att leva.

För mig handlar intuition inte om att lämna verkligheten.

Det handlar om att bli mer närvarande i den.

Att börja höra den där stilla rösten som så lätt drunknar när allt annat låter högre.

Att låta tanke, kropp, känsla och inre vägledning få arbeta tillsammans istället för att dra åt olika håll.

Att leva mer i samklang.

Och precis som kroppen behöver en bromssträcka inför semestern behöver vi ofta en mjuk övergång in i den delen av livet också.

Därför vill jag under de kommande 21 dagarna bjuda in dig till något enkelt.

Från den 1 juni fram till sommarsolståndet den 21 juni kommer jag varje dag att dela en kort reflektion, övning eller påminnelse på sociala medier.

Inga stora projekt.

Inga krav.

Inga prestationer.

Bara små steg från överväxel till kontakt.

En möjlighet att sakta in lite.

Att lägga märke till det som redan finns.

Att komma tillbaka till kroppen.

Till livet.

Till dig själv.

Låt oss ge oss själva den där bromssträckan i år.

Låt oss starta sommaren lite annorlunda.

Inte genom att försöka vila perfekt.

Utan genom att långsamt återknyta kontakten med det som gör vilan möjlig.

Varmt välkommen att följa med.