När jag slutade försöka bli bra på meditation
För många år sedan blev meditation en del av mitt liv av en ganska enkel anledning.
Jag var trött.
Efter många år som musiker hade jag pressat mig hårt och blev sjukskriven. Någon föreslog meditation. Jag minns inte längre vem, men jag minns att jag tänkte: Det här ska nog gå bra.
Jag hade ju alltid varit bra på att träna. Bra på att öva. Bra på att sätta upp mål.
Så jag gjorde precis det jag alltid gjort: jag bestämde mig för att bli bra på meditation.
Om jag inte blev lugn nog satt jag lite längre.
Om tankarna fortsatte snurra försökte jag koncentrera mig ännu mer och när jag fortfarande inte fick den där upplevelsen jag trodde att man skulle ha drog jag en slutsats som jag sedan hört många andra säga:
”Jag kan nog inte meditera.”
Den meningen har jag genom åren hört i många olika skepnader.
”Jag är inte intuitiv.”
”Jag är inte medial.”
”Det där fungerar nog för andra, men inte för mig.”
Idag undrar jag om de meningarna egentligen säger något alls om vår förmåga eller om de snarare säger något om vår föreställning om hur upplevelsen borde se ut.
En händelse förändrade mitt sätt att se på det.
Jag deltog i en meditationsretreat där temat var att vila i andetaget. Under meditationen blev jag mer och mer frustrerad. Kroppen ville inte komma till ro. Tankarna gick på högvarv. Jag tyckte att jag misslyckades fullständigt.
Efteråt bad jag om ett samtal med ledaren.
Jag beskrev noggrant allt som hade hänt under meditationen. Hur rastlös kroppen varit. Hur spänd jag känt mig, hur frustrerad jag kände mig. Hur jag försökt komma tillbaka till andetaget om och om igen.
När jag var färdig log han och sa:
”Du var mycket närvarande i kroppen.”
Jag minns att jag nästan blev irriterad.
”Men jag skulle ju vila i andetaget.”
Han svarade lugnt:
”Du skulle vara närvarande i det som fanns i stunden.”
Den meningen följde mig länge.
Jag hade varit så upptagen av att försöka få en viss upplevelse att jag missade den upplevelse som faktiskt var levande.
Jag letade efter meditation och missade närvaron.
Sedan dess har något långsamt förändrats i mitt sätt att se på både meditation, intuition och andlighet.
Jag ser dem inte längre som något jag ska bli bra på.
Inte heller som egenskaper vissa människor har och andra saknar.
Jag ser dem mer som relationer.
Relationen till kroppen, till andetaget, till uppmärksamheten i sig.
Till livet som pågår just nu.
Det betyder inte att jag har slutat sätta mål eller att ambitioner skulle vara något fel. Tvärtom. Jag älskar fortfarande att utvecklas, lära mig och fördjupa mig.
Skillnaden är att jag inte längre försöker prestera själva närvaron. Den går inte att tvinga fram.
Den går bara att möta.
Det är samma sak med intuition. Jag tror inte att intuition är en förmåga enbart några människor har.
Kanske handlar det snarare om vår vilja att stanna upp tillräckligt länge för att lägga märke till det vi annars springer förbi.
Och kanske är det därför ordet Samklang har följt mig så länge.
Inte som ett mål att uppnå. Utan som en påminnelse om hur livet öppnar sig när vi släpper taget om den förväntan vi skapat av hur det borde kännas eller vara och istället blir nyfikna på hur det faktiskt känns eller är.
Jag tror fortfarande att övning är viktig. Men idag övar jag inte för att bli någon annan. Jag övar för att allt oftare känna igen de ögonblick då jag redan är i kontakt.
Kanske är det där samklangen börjar.